Vet inte riktigt
Jag vägde mig. Jag var förberedd på det värsta. Det värsta visades på vågen. Jag överlevde! Tvärtemot vad många nu tror, går man inte ner i vikt på dansläger, nej man går upp. För lite sömn: sämre fettförbräning, mycket mat för att kunna dansa sex timmar per dag, muskler som kommer till = viktuppgång.
Det verkar som att de flesta med ätstörning någon gång drabbas av en ”time-out”. Man skiter i reglerna, börjar äta, alt går ner sig totalt och börjar glufsa i sig mat som det inte fanns någon morgondag. Eller något sådant. Man bryter sitt mönster helt enkelt. Man är trött, orkar inte ”kämpa”. Man tror att man tappar självdisciplin och kontrollen. Ofta slutar man blogga för att man skäms över sitt leverne. Men egentligen finns det ju inget att skämmas över. Det är oftast bara kroppen som reagerar för att man svält den stackarn alldelles för länge. Men detta inser man inte förräns långt senare. Nåja.
Nu står jag lite vid ett vägval känns det som. Jag väger mycket men lever (ja, jag trodde seriöst att jag skulle gå under av ångest om jag kom upp i denna vikt; det gjorde jag alltså inte). Samtidigt som jag avskyr min kropp (what’s new). Men det värsta nu känns som att jag blir mest påverkad av omgivningen. Är jag hemma i mjukisar klarar jag mig. Men så fort jag går ut och ser alla smala tjejer så kommer allt tillbaks igen. Jag kan ha mina kläder men det sitter tajt. Jag kan bara inte köpa nya kläder. Än så länge kan jag dölja min vikt med rätt kläder; men då kan jag inte ha på mig det jag känner för. Kort sagt: jag är inte nöjd med min vikt och vill bli smal igen, men jag vill samtidigt be ÄTSTÖRNINGSDJÄVELN ATT DRA ÅT HELVE. Den är ett djävla stort pain in the ass och jag orkar inte med den längre!
Så nu är det sagt! Första gången på fyra år. Kan vi kalla det här ett breaktrough?
Simone
Prisa Gud, jag är magsjuk
Det måste vara varje äs-sjuks dröm; att ha magsjuka. Om inte, så är det i alla fall min. Jag vet hur sjukt det låter, men jag är ju det, sjuk. Visst mår jag piss; men jag är lättad: jag slipper äta och framför allt: jag är inte ens hungrig. Det har nog inte hänt på två år…Jag kan ALLTID äta. Har jag märkt. Ni slipper detaljerade redogörelser för ni vet ju hur det går till…men innan jag avslutar måste jag nämna att jag snart ska åka bort i två veckor och kommer inte att ha tid att skriva. Ska på dansläger 
Det blir min semester det!
Sjuka hälsningar,
Simone
As time goes by
Igår satt jag hemma hela dan och grät över hur patetisk jag är. Jag kollade mina gamla kalori-dagböcker. Sida upp och sida ner: vad jag åt till frukost, lunch, middag, och allt där emellan. Exakt kaloriinnehåll för allt och summering för dagen. Vikt och motion uppskrivet. Dag ut, dag in, under tre år, med vissa luckor; ibland enstaka dagar, ibland två veckor. Aldrig nöjd. Några enstaka dagar kanske, om lägsta vikt uppnådes, men så snart vågen visade två hekto över var jag desperat igen. 52,6 eller 54,9: samma missnöje.
Det värsta är att ingen vet. Mamma tror att jag blivit bättre, när jag säger att jag inte mår bra kan hon i hela världen inte komma på vad det skulle vara för något. Jag har ju ätstörning vill jag skrika. Det värsta är ensamheten, isoleringen. När man ligger djupt ner och kravlar på botten tänker man: jag vill bli frisk, jag ska bara gå ner till 52 eller 45 eller vad nu man har för viktmål. När man har nåt målet kan man börja leva som vanligt, och försöka bli frisk. Problemet är bara att när man nått sitt mål är man antingen inte nöjd, eller så måste man leva på svältgränsen och man kan inte alls leva ett ”vanligt liv” eller försöka bli frisk. Då blir man ju fet. Det kanske går ett tag och man skiter i vilket, ända tills man bryter ihop framför spegeln och den här gången kan man verkligen inte tänka på att ”bli frisk” eftersom det enda man kan tänka på är att man måste bli smal…och så börjar den onda cirkeln igen tills man undrar; hur i hela världen hamnade jag här?
När blev självförakt och extrema kroppsideal min vardagsmat?
Vikt, en klassfråga?
Något jag tidigare tänkt på och även fått bekräftat är att de flesta s.k ”överklass” tjejer är smala/väldigt smala. I går hamnade jag och mina kompisar på Gretas, en av Göteborgs gayklubbar. Förutom musiken, som var inte riktigt var min grej (ni vet, schlager och tracklistan) så hade jag faktiskt väldigt kul. Stämningen var väldigt avslappnad och glad, jag pratade med en tjej som sa att det är något helt annat att gå ut på Avenyn, där man tydligen måste ha rätt kläder för rätt klubb, alla tänker bara på hur de ser ut etc etc. Alltså jag älskar att klä upp mig och dansa häcken av mig, men det värsta jag vet är verkligen när det är ett ställa där folk försöker för mycket, om ni fattar vad jag menar. Jag går ut för att ha roligt, inte för att tänka på vad alla andra ska tycka om ens dansstil/kläder/kompisar. Med detta sagt inser jag att jag nog skulle tillhöra kategorin ”överklass”, i alla all om man går efter vissa faktorer. Mina föräldrar är båda läkare som ställer hårda krav, det har alltid varit självklart att jag ska plugga vidare ect. Å andra sidan är jag ju absolut inte överklass. Mina föräldrar kommer inte från Sverige och jag lovar, då är man definitivt inte överklass. Jag umgås inte med ”överklassen”, om jag hade bott i Stockholm hade jag t e x absolut inte gått på stureplan ect. För att komma till punkt då. På Gretas var det många, vad ska man säga, inte överklass människor. De flesta var inte smala. Nästan alla hade lite hull, många var lite överviktiga. Hade jag gått in på en av ”snobb” ställerna garanterar jag att det hade varit en tjock tjej och 100 smala. Eller, det är ju vad jag tror. Vikt har med klass att göra. Inte minst med utbildning och pengar. Du har råd att köpa riktigt schysst mat, men framför allt är det status att vara smal. Jag skulle definititvt säga att det till och med är ett krav i många sällskap. Ni som har sett hunger point vet att mamman tvingade sina döttrar att vara smala/banta. I min familj har det inte riktigt varit så extremt, men det har varit uppenbart att smal är det man eftersträvar. Alla mostrar hade någon gång bantat, en var extremt smal, den tjocka pratade jämt och att bli smal ect. Att vara smal innebar både att vara lyckad och vara lycklig i min familj. Min mamma pratade alltid om att gå ner 1-2 kilo, eftersom hon kände sig tjock vid 62 kilo, med ett BMI på 22,2. Hennes skräck var att jag skulle bli som den tjocka mostern i vår släkt. Det visade sig att hon oroade sig helt i onödan…
Blod och blått
Ja, så trevliga saker händer nuförtiden. När jag vaknade i morse rann det ganska mycket blod ur munnen, jag misstänker att det kan vara från en av blodblåsorna jag fått när jag har hetsat. Trevlig morgon-upplevelse, eller vad säger ni. Sen i förrgår när jag satt i parken och tog en öl med klassen så satt vi kvar ganska länge när en tjej frågade om jag hade druckigt något blått eller varför mina läppar var så blåa. Sedan såg hon mina händer som vid det laget oxå hade blivit blå/lila. Hon flippade typ ut och skrek ”du ser ju ut som en död!” och ”jag har ALDRIG sett nån med sådana händer”. Hursomhelst så kom dom andra fram till att det var för att jag hade för lite underhudsfett, vilket jag definitivt inte har. Jag väger ju fan 4 kilo mer nu än jag gjorde på höstterminen. Det borde väl rimligen vara p g a dålig blodcirkulation! Samtidigt som jag tänker att feta människor inte kan ha blåa händer o därför tänker jag att jag nog inte kan vara fet. Eller jag vet ju rent intellektuellt att jag inte är fet, men jag känner mig ju enorm, ja ni vet ju. Annars har det väl gått rätt bra med mat. jag har förvisso hetsat, men väligt lite faktiskt. Känner på något sätt att jag håller på att gå ner, även om vågen inte visar speciellt mkt. Men magen har iaf krymt lite igen, något jag kan glädja mig åt. Jeansen sitter fortfarande rätt tajt, hatar den känslan. Kommer ihåg hur det var att hela tiden växa ur sina jeans och ha jeans som satt löst. Älskar det!
Mätt och hungrig på samma gång
Hur f-n är detta möjligt? Har ni varit med om det??? Världens skumaste känsla..
Recept på Sallad
God sallad jag nyss åt:
Isbergssallad
Ruccola
oliver, svarta
apelsin
rödlök
riven valfri ost
balsamvinäger
en liten skvätt olivolja
krydda efter preferens
Härligt sommarfräsch!
Hunger Point
Kollade just på Hunger point på youtube. Check it out! Den var väldigt gripande….speciellt när man är drabbad. Jag grät när jag såg filmen, men jag tror att jag behöver gråta. Det var så länge sedan jag grät. Gråt är bra. Bättre än hat eller ångest. Eller ännu värre: tomhet.
<3
En dag i taget
Det är så jag lever nu. Dessutom är det ny vecka, hoppet finns även om det var länge sedan jag såg det. Det har varit fruktansvärt. Jag vill inte vara en bulimiker. Det är ju helt totalt värdelöst. Tidskrävande och kostsamt! Även om det i slutändan handlar om ångestdämpande. Men jag vill inte dämpa min ångest/oro/uttråkan och ensamhet med mat. Funderar oseriöst på att börja kedjeröka istället. Inser att det är en skitkorkad idé, försöker komma på något annat. Någon som har en idé? Alkohol har jag provat, det var inte min grej. Jag älskar att festa, men hatar att dricka när jag mår dåligt. Att skada/skära sig går oxå bort. Det har jag testat och det är inte heller min grej. Droger funkar inte heller, jag vill ha mitt medvetande. Nä, I’m out of ideas. Ni menar att man kanske skulle göra något POSITIVT istället? Nej tack, att gå en promenad runt huset har inte funkat. Kolla på thinspo är bara pro-ana crap, ringa en vän kan jag inte göra för inga vänner vet om mitt äs, och hon som vet vill jag verkligen inte prata med om det. Den som säger att jag ska börja måla istället kan slänga sig i väggen. Jag vet, jag dunkar huvudet i väggen tills jag blir medvetslös.
BTW ni skitkassa på att kommentera.
I dag vaknade jag av att jag grät. Jag drömde/”dagdrömde” om att jag fick missfall på dansen. Det blödde skitmycket, hela mitt underliv och mina ben var täckta i blod och jag fick föras till sjukhus med ambulans. Jag är ju inte ens gravid. Nu har jag varit ensam i en vecka. Mycket tid som skulle gått åt att skriva en tenta har jag spenderat med att hetsa. Behöver jag säga hur jag känner mig? Jo, jag var glad igår. För en stund. Men det läskigaste hände…..när jag var på toa, tänkte jag ”jag längtar tills jag kommer hem så jag kan hetsa”. HJÄLP! Det har ALDRIG någonsin hänt att jag under en danskväll tänkt på att hetsa. :/ :/ det känns som att det blir värre :/
